Sidor

14 februari, 2010

Ursprungsfolkens rättigheter i Guatemala stärks (kanske)

I december förra året beslöt Guatemalas konstitutionsdomstol att det nu inte ska vara någon skillnad mellan nationell lagstiftning och internationella konventioner.
Det betyder bland annat att ILO-konvention 169 om ursprungsfolkens rättigheter att säga sitt om användningen av marken de bor på, faktiskt inte kan köras över av gruvlagarna, något som har varit vanligt hittills.
Staten måste nu alltså ge information till ursprungsfolk innan något görs på deras mark och sedan respektera utslagen av de folkomröstningar som anordnas.
Ungefär 42 kommuner har redan genomfört folkomröstningar organiserade av Mayafolket själva.
Gruvkonflikterna började 2005 då gruvbolaget GoldCorp hade fått köpa mark av staten utan att de som bodde där var tillfrågade. Verksamheten innebar bland annat miljöförstöring, sociala konflikter och förgiftat vatten. Det fick byborna att resa sig och ordna en folkomröstning enligt ILO-konvention 169 och röstade nej till gruvbolagets aktiviteter. Något som kördes över av staten och bolaget. Nu kommer det, förhoppningsvis, inte gå att göra så längre.

I Guatemala har över 600 000 personer röstat för ursprungsfolkens individuella och kollektiva rättigheter, framför allt till den kollektivt ägda marken, och mot internationella företags utvinning av naturresurser i form av megaprojekt.
- Konstitutionsdomstolens uttalande stärker oss i vår argumentering för att påvisa statens skyldighet att rådfråga ursprungsfolken och att trycka på för att inkludera rätten till folkomröstningar i en ny gruvlag alternativt som en ny separat lag

säger Udiel Miranda juridisk rådgivare i ursprungsfolksrörelsen (COPAE).

Denna typ av folklig organisation manifesterar på ett sätt den nya typ av folkrörelse som under sent 80-tal och 90-tal växt fram och kom att förändra synen på vänster i Latinamerika. Före 1989 var i stort sett hela vänstern fokuserad på idén att målet var att staten skulle ta över makten och samla alla folkrörelser och organisationer under ett tak. Det som hände i slutet av 80-talet var en nytändning av den utomparlamentariska rörelsen som maktfaktor.
I och med Hugo Chavez seger 2005, kanske partivänstern återigen fick vind i seglen. Evo Morales seger i Bolivia får väl ses som något liknande, men det finns viktiga skillnader. Evo kommer från, och är beroende av stödet från, en enad ursprungsbefolkning och småbrukarrörelse. Kanske mer en blandning av en stark folkrörelse som även tagit makten i partipolitiken. Det får nog bli ett eget blogginlägg någon gång.


Under sommaren kunde man höra om pensionsfonder som investerat pengar i GoldCorp och fick mycket kritik för det. De har fortfarande inte gjort mycket åt detta.

Här ett protestbrev till pensionsfonderna med uppmaningar att sluta stödja gruvindustrin.

1 kommentarer:

Erik Svensson sa...

En "blandekonomi" av kooperativa ägarformer och statligt ägande är nog att föredra, framför enbart kooperativ eller enbart statligt ägande. Hugo Chávez och Hugo Morales framgångar i Venezuela respektive Bolivia visar dock på vikten att även ge sig in partipolitiken och erövra den statliga makten. De har lyckats med mer på kort tid än t. ex. Subcomandante Marcos i Chiapas som vägrat bilda ett politiskt parti och som enbart agerar på den lokala folkrörelsenivån. Det har lett till att zapatisterna har stått och stampat och inte fått det genomslag i det mexikanska samhället som en nationell rörelse och ett politiskt parti hade kunnat få.

Samtidigt så tror jag att det är korrekt att folkrörelserna bör (delvis) stå självständiga från partierna. Här är skillnaden mellan Bolivia och Venezuela intressant: det förra har starka folkrörelser som bar fram Morales till makten, det sistnämnda är alltför beroende av Hugo Chávez som person och folkrörelserna har kommit först senare och riskerar att byggas "uppifrån".

Den blandekonomi som jag (och du?) förespråkar skiljer sig dock radikalt från den mer kapitalistiskt orienterade blandekonomi som vi bl. a. sett i Sverige under 1960- och 1970-talen där ett starkt statsbärande parti (Socialdemokraterna) gjorde upp med det privata storkapitalet (Wallenbergsfären) bakom lyckta dörrar och bortom demokratisk insyn och kontroll.